Marcus Ehrenpreis liv och gärning ställer en livsviktig fråga till vår samtid.
Natalie Lantz har läst nyutgåvan av ”Mitt liv mellan öster och väster”.
RECENSION. ”Genom dig vill jag följa en judisk väg av förtröstan och förtvivlan – från din tid till min.” Så skriver Göran Rosenberg i sin mästerliga biografi ”Rabbi Marcus Ehrenpreis obesvarade kärlek”. Ehrenpreis verkade som överrabbin i Stockholm mellan 1914 och 1948. Han var en intellektuell stjärna inom europeiskt-judiskt liv under en ödesmättad tid. Ehrenpreis erfor den judiska pånyttfödelsen i skärningspunkten mellan nedärvd tradition och västerländska bildningsideal och var central för kultursionismen och den moderna hebreiska litteraturens födelse. Han bevittnade hur antisemitiska stämningar slog rot för att sedan ödelägga den judiska värld av kulturell och andlig renässans han drömde om. Ehrenpreis var ögonvittne till de omvälvande händelser som format den värld vi ärvt.
Nu ger Bokförlaget Korpen ut Ehrenpreis memoarbok ”Mitt liv mellan öster och väster”, som utkom första gången 1946. Tidpunkten för utgivningen är kusligt symbolmättad. Det är svindlande att läsa Ehrenpreis i en tid då en antisemitisk chockvåg sveper över världen och termen ”sionist” används som skällsord laddat med judehatiska troper på Tiktok.
Ehrenpreis föddes 1869 i det österrikiska Galiziens huvudstad, Lemberg (nuvarande Lviv). Han kallar sin barndomsgata för ghetto, men i bemärkelsen andlig värld snarare än begränsat område. Den kärleksfulla skildringen av judegatans liv är som en manual till Isaac Bashevis Singers noveller. Läsaren möter en slug äktenskapsmäklare och en schnorrer, som med raffinerad tiggarteknik avlockade ghettofolket pengar. Från de medeltida gränderna reser den unge Ehrenpreis för att studera i världsmetropolen Berlin.
Bildningsresan sker mot bakgrund av den judiska emancipationen i Europa under 1800-talet, då judarna fick fullständiga medborgerliga rättigheter i en rad länder. Man sökte nya vägar för att kombinera judendom med livet som fullvärdig medborgare. Inspirerade av västeuropeisk nationalkänsla ville även judar ha ett modernt folkspråk. I Berlin blev Ehrenpreis centralfigur inom en rörelse som skapade modern litteratur på hebreiska. Utan Ehrenpreis och hans krets, ingen S.Y. Agnon eller Amos Oz.
Samtidigt som Berlin blir ett centrum för judisk kulturrenässans, pågår de ryska judepogromerna. När den fransk-judiske officeren Dreyfus döms på falska grunder för landsförräderi 1894, sätts kraftiga antisemitiska stämningar i rörelse.
”Död åt judarna!”, skanderades det under Dreyfusdagarna. Theodor Herzl, en österrikisk journalist, hörde ropen. ”Det blev också hans egen död som troende europé”, skrev Ehrenpreis. Herzl grundar den moderna sionismen med mål att skapa ett nationellt hem för judarna i Palestina, som då ingick i Osmanska riket. Ehrenpreis var kultursionist och tänkte sig Palestina som ett andligt centrum som skulle utstråla kulturimpulser till hela diasporan. Under den första sionistkongressen i Basel 1897 föreslår Ehrenpreis att ett hebreiskt universitet ska grundas i Palestina. Tre decennier senare, 1925, bevittnar han invigningen av Hebreiska universitetet i Jerusalem.
Det är en kulturgärning som jag hoppas kan dammas av och presenteras på nytt för svenska läsare.
Som fyrtiofemåring blir Ehrenpreis överrabbin i Stockholm och ”planterar om sig” i svenska språket. Han ger ut ”Nyhebreisk lyrik, 1870-1920” tillsammans med konsthistorikern och författaren Ragnar Josephsson. I skuggan av en skånsk bokskog försökte de gemensamt tolka hebreiska poeter till svenska. Det är en kulturgärning som jag hoppas kan dammas av och presenteras på nytt för svenska läsare.
Memoarerna slutar abrupt efter att Ehrenpreis närvarat vid den internationella flyktingkonferensen i Evian 1938, då världen lämnade judarna till sitt öde. Därefter följer bara tillbakablickar.
Tyvärr har förlaget valt bort språklig bearbetning av originalet, vilket innebär att textens spänst och modernitet inte frigjorts från sin ålderdomliga slöja. Idag skrivs inte ”sionism” med z. Inledande versaler för transkriberade ord kan få läsare att tro att ”Schnorrer” är ett personnamn och inte ett ord som betecknar en tiggare. Ord som ”patetisk” har fått andra konnotationer sedan 1946; när hymnen Hatikva beskrivs som ”patetisk”, avses rimligtvis betydelsen lidelsefull eller högstämd, inte löjeväckande. De här små anmärkningarna grumlar dock inte läsupplevelsen nämnvärt.
Den judiska vägen av förtröstan och förtvivlan leder som en pulsåder från Ehrenpreis dagar till våra. Och frågan som väcks bör bulta i oss alla: Hur ska vi förstå och förnya den värld vi ärvt?