I februari av det föregående året markerade slutet på Runar Sögaards tid bakom galler, efter att ha avtjänat ett straff på ett år och åtta månader för brott som inte specificeras i det inledande uttalandet. Hans frigivning från fängelset skulle dock inte innebära en återgång till en ostraffad tillvaro. Snart skulle Sögaard finna sig indragen i en ny juridisk härva, denna gång anklagad för att ha spelat en central roll i en omfattande penningtvättshärva, enligt rapportering från Västmanlands läns tidning (VLT). Denna nya anklagelse väckte återigen intresse och oro, och kastade en skugga över Sögaards redan fläckade rykte.

Enligt uppgifter som framkommit i media och polisens utredningar riktades operationen mot äldre individer, vilka på ett skickligt och beräknande sätt blev av med sina pengar. Dessa medel fann sin väg till Sögaards bankkonto, vilket väckte frågor om hans inblandning och kännedom om ursprunget till dessa pengar. Under polisförhör hävdade Sögaard sin oskuld genom att påstå att han trodde att pengarna han mottog kom från en vän, en person han endast kände till genom ett förnamn och beskrev som någon med ett “normalt, skandinaviskt utseende”. Denna förklaring, dock, erbjöd få konkreta bevis för hans oskuld och ställde fler frågor än svar om hans faktiska kännedom och delaktighet i de penningtvättshandlingar han nu stod anklagad för.

Detaljerna kring hur bedrägerierna utfördes är lika förkrossande som de är upprörande. I ett av fallen blev en äldre kvinna i Stockholm kontaktad av en man som utgav sig för att ringa från hennes vårdcentral. Under förevändning att vilja boka om ett läkarbesök, guidades hon till att använda sin bankdosa för att legitimera sig, ett steg som senare ledde till att hon förlorade 20 000 kronor från sitt konto. Liknande metoder användes för att lura av andra offer deras besparingar, med summor som sträckte sig upp till 185 000 kronor. Dessa pengar spårades sedan till en 84-årig kvinna i Västerås, som i sin tur överförde en del av medlen till Sögaard.

Sögaards finansiella aktiviteter efter att ha mottagit dessa pengar kastar ytterligare tvivel över hans påståenden om oskuld. Från att ha varit i ett underskott på 19 000 kronor på sitt konto, spenderades pengarna snabbt på bland annat uttag från bankomater och köp av en guldkedja för 32 000 kronor. Hans försök att förklara dessa transaktioner genom att hävda att han lånat ut 300 000 kronor till en vän – pengar som han påstod sig ha fått från försäljning av konst från resor i Australien och Kina – tillför en ytterligare dimension till denna komplexa historia.

Polisutredningen och efterföljande polisförhör avslöjade dock brister i Sögaards berättelse. Trots hans anklagelser mot den påstådda vännen, som han endast kunde identifiera genom ett förnamn och vaga beskrivningar, förnekade den anklagade personen alla anklagelser om att ha lånat pengar eller ens haft någon relation med Sögaard. Denna diskrepans mellan Sögaards berättelse och verkligheten framhäver de utmaningar som utredare står inför när de försöker nysta i de komplexa nätverken av penningtvätt och bedrägeri.